Jag skriver så mycket om vin och alkohol att det inte är mer än rätt att jag jobbar på mitt sociala ansvar lite grand. Till min lista av alkoholfria alternativ lägger jag nu ett vitt ”vin”.

Natureo Free Muscat är tillverkat av pålitliga Torres och framställs av den aromatiska druvan muscat. Man jäser druvmusten till ett vin från vilket man sedan avlägsnar alkoholen. Muscat bör lämpa sig väl för den här processen då den är så aromatisk att mycket av karaktären bör bli kvar även efter tuffa processer.

”Vinet” har en mycket druvig, frisk och lätt aromatisk ton. Smaken är ganska frisk, något lite spritsig och fruktig med en väl balanserad sötma (hela 35 g!). Uppfriskande, fräscht och med mer karaktär av druvjuice än vin. Smaken är så kort att man genast tar en klunk till. Fungerar kanon som sällskapsvin med en isbit och en limeklyfta men är säkert strålande till het, lite söt asiatisk mat.

Av någon anledning fortsätter jag att prova mig igenom Systembolagets alkoholfria sortiment. Fråga mig inte varför.

Turen kom idag till BEO Blood Orange Hibiscus som är en ”brewed refreshment” från Carlsberg. Man har utgått ifrån en maltbrygd (öl alltså) och kompletterat med en eklektisk juiceblandning från druva, apelsin (dock ej blodapelsin), äpple, citron, persika, svart (!) morot samt hibiskusextrakt. På den positiva sidan ska sägas att här finns inga övriga tillsatser, färgämnen, konserveringsmedel eller ens kolsyra utöver den naturliga. Det negativa är att det är en högst ointressant produkt som smakar som ett mellanting mellan utspädd Fanta och något märkligt smaksatt vatten. Varken festligt, gott, uppfriskande eller matvänligt. Ganska mycket socker (55 g/l) så det är inte ens ett hälsoalternativ.

Här finns fler alkoholfria alternativ .

Jag hittade några intressanta alkoholfria öl när jag botaniserade på Lucu Food igår. Nu var det dags att testa.

Först ut var spanska Estrella Damm N. A. som även finns på Systembolaget men för ett par kronor mer. Skummet var mer än lovligt klent och doften liten men med en märkligt parfymerad ton som påminde om syrén. Den blommigt tvåliga tonen kom igen i smaken som var platt, blek, tunn och riktigt trist. Avstå!

Öl nummer två kom från Bosnien-Hercegovina och bryggeriet Sarajevska Pivara. Här var skummet förvånansvärt kraftigt och stabilt men i den humlearomatiska doften återkom en doft som påminde oroväckande om syrénen i det spanska ölet. Vid första sippen försvann dock betänkligheterna. Här var smaken fyllig, smakrik och maltig med en fint balanserad beska. Det här är ett öl som man skulle kunna servera mig blint och lura mig att det åtminstone vore en mellanöl. Riktigt bra! Blir klart sugen på att testa bryggeriets alkoholstarkare brygder.

Det öl jag var mest förväntansfull inför var Karmi ”Poema di Caffé” från Carlsbergs polska division. Här hade vi en alkoholfri mörk öl med smak av kaffe. Lite som en kraftigt rostad kaffeporter kanske? Färgen låg någonstans mellan en mörk lager och en porter men med ett oroväckande vekt skum. Jag studsade nästan bakåt av doften; stor påträngande karaktär av vanillin, smörkola och en viss förnimmelse av espresso. Inte helt olikt min gamla favorit Pocket Coffee. Smaken var rent ut sagt vidrig! Kväljande söt och vaniljstinn med en eftersmak som kletade sig fast med en syntetisk ihärdighet. Som en blandning av avslagen mörk lager och Vanilla Coke. Vad tusan ska man ha en sån här…dryck…till? Varken uppfriskande eller törstsläckande. Fungerar inte till något ätligt…jo möjligtvis Pocket Coffe om man gillar kaka på kaka. Om man åtminstone kunde bli full på eländet så vore det förlåtligt. Just nu är jag bara glad att varianten med hallonsmak var tillfälligt slut på hyllan.

Riktigt bra lågalkoholöl hittar du här samt en grymt bitter öl från ett kultbryggeri här.

I lördags var det sista gången för  Bondens Marknad i Malmö för det här är året, med undantag för julmarknaden den 10/12. Julen var också närvarande i form av julöl från Skånehill Gård.

Lättölen från mikrobryggeriet i Kvidinge har jag lovsjungit tidigare så jag var verkligen nyfiken på denna säsongsöl. Hade jag läst det finstilta på etiketten så hade jag inte blivit så förvånad över den nästan becksvarta brygden som rann ned i glaset. Det här är nämligen ingen julöl i mer traditionell mening utan en klassisk, kraftig porter.

Färgen är på gränsen till svart och helt tät och skummet har en nyans av smörkola. Doften är stor, kraftfull med rostade och brända toner, kaffe, lakrits och soja. Smaken är fyllig men ganska frisk och med en viss sötma. De kraftigt rostade tonerna dominerande med skånerost, mörk choklad, tjära och mörk sirap. Smaken är balanserad och lång med en liten beska och något syrligt avslut.

Fantastiskt mycket smak med tanke på att det är en lättöl. Kommer att försöka få tag på fler flaskor till jul att ha till mumman. Men lite falsk flagg är det att kalla detta en julöl. Jag har svårt att tänka mig något på julbordet som denna kraftfulla brygd skulle passa till. ”Julporter” vore ett mycket bättre namn.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Det här måste vara årets mest väntade totalhaveri. Att överhuvudtaget komma på idén att lansera en alkoholfri snaps är så absurd att den bara kan uppstå hos ett monopol. Begreppet ”alkoholfri snaps” är inte nytt, det har alltid varit ett stående skämt när man pratar alkoholfria drycker.

Vad händer om man tar bort de 40 procent av snapsen som är alkohol? Jo då får man kvar aromer och vatten och det är precis vad det är i dessa små flaskor. Nu har man ju inte avlägsnat alkohol utan helt enkelt tillsatt aromer* till rent vatten samt även två olika konserveringsmedel, två stycken sötningsmedel samt färgämnen. Man går inte bara miste om alkoholens berusande effekt utan även dess fyllighet, eldighet och smakbärande egenskaper.

Smaksättningen ska efterlikna de klassiska sorterna och till en viss del stämmer dofterna in. Ganska lyckat och nästan lovande. Chocken kommer när man smakar. Här finns ingenting och då menar jag verkligen INGENTING. Det är bara vatten. Aromerna orkar inte ens lyfta och ge någon upplevelse retronasalt. ”Malören” har visserligen en svag men efterhängsen bitterhet och ”Tjärven” dessutom en liten, blek kemisk sötma. Mer är det inte. Tänk att bli serverad ett immande nubbeglas och mötas av en tydlig kummin- och dilldoft och sedan få vatten i munnen. Som att få en stort fint inslaget paket som visar sig vara tomt. Fullständig besvikelse och lång näsa.

Spontana reaktioner (förutom tappade hakor och gapskratt) bland de som fick prova var ”ett hån mot svensk dryckeskultur”, ”det här ska jag köpa på skämt”, ”hade passat på Buttericks” och ”om Systembolaget frågat efter detta så undrar man vem som först frågat Systembolaget”.

Svensk Fyrpack är fyndigt namngiven och snyggt förpackad men man får läsa det finstilta för att hitta producenten vilket är helt begripligt. Om du inte vill, kan eller får dricka alkohol så köp några goda alkoholfria öl. Men köp för guds skull inte den skymf till produkt! Bättre då att dofta på riktigt brännvin och dricka vatten.

*Det står ”kryddad snaps” på förpackningen vilket är lite vilseledande då det handlar om aromer.

Vin är tillståndet mellan druvmust och vinäger. Därför är det intressant att prova båda ytterligheterna för att veta ungefär var gränserna går.

Vinäger kommer de flesta av oss i kontakt med nästan dagligen men riktig druvmust ser man mer sällan. Nu finns på Systembolaget traubensaft från utmärkta vinproducenten Kloster Eberbach. Det är ren, klarnad druvmust av druvan scheurebe som är en rieslinkorsning. Mustvikten (ett mått på druvornas mognad) anges till 65° oechsle vilket innebär att om allt socker skulle jäsas ut så skulle det resultera i ett vin på ungefär 8,5%. Det innebär hyfsat mogna druvor med tyska mått. Enligt Systembolagets hemsida så innehåller musten 144 g socker per liter. Det motsvarar ungefär sötman hos ett riktigt sött vin, typ en sauternes. På flaskans skruvkork står att man inte ska skruva fast korken igen då vinet lätt kommer i jäsning. Risk för exploderande flaska kan tänkas.

Hur smakar då detta alkoholfria alternativ som sägs passa som sällskapsdryck eller till desserter och ostar? Det doftar rent, fruktigt och lätt aromatiskt med en blommig ton och inslag av gula äpplen, persikor och honung. Smaken är inte så söt som förväntad utan ligger närmare halvsött än sött. Förmodligen är här en hel del syror som väger upp utan att märkas nämnvärt. Fruktig med toner av gul frukt och honung. Ganska ointressant. Druvmust helt enkelt.

Jag tycker 42 kronor känns ganska dyrt i sammanhanget särskilt som smaken inte ligger långt ifrån vanliga druvjuicer. Kan dock tänka mig att det funkar bra till någon typ av vindrinkar till sommaren och till sensoriska experiment. Testade att hälla några centiliter i ett trist och fruktfattigt vitt matlagningsvin. Stor skillnad. Vinet vaknade till och blev riktigt okey. Kanske vi kan kalla detta för en ”fruit helper”?

Ibland måste man bara prova. Ofta är det en förpackning som lockar som i fallet Club-Mate som jag köpte på Välfärden i Malmö.

Har aldrig tidigare hört talas om denna dryck som är ett slags kolsyrat iste smaksatt med den sydamerikanska örten yerba maté. Den har funnits i Tyskland sedan 1924 och har ett koffeininnehåll som är nästan dubbelt så högt som i Coa-Cola. Drycken har nått ny popularitet genom datorspelskulturen och nu senast inom Berlins klubbliv. Ett hälsosammare alternativ till Red Bull kanske.

Ser ut som en lättöl med svagt skum när man häller upp den och doftar tydligt av dragon, örtte, tobak och lite farinsocker eller rom. Lustigt nog utvecklas den mycket i glaset. Smaken är att beteckna som halvtorr, med lite strävhet och med mycket örtiga toner där dragonen kommer tillbaka. Smakar som en blandning av blaskig, ljus öl, pommac och iste. Faktiskt ganska trevlig med bra längd och lite komplexitet.

Det är spännande att göra kulinariska upptäcktsfärder när man semestrar på Österlen.

En liten pärla är Lulas Espressobar i Östra Hoby. Öppet under sommarsäsongen serveras här specialrostat kaffe, glass och smårätter i skånskportugisisk (!) stil i en avspänd hipstermiljö med retrostuk.

Riktigt spännande är dock deras projekt där de under namnet Glaesbolaget producerar ”kaxiga drycker”. Att kalla dem läskedrycker vore fel. Vid mitt besök fanns bara en sort kvar av deras första provproduktion. Men är resten i samma stil är det här en liten producent att hålla ögonen på.

Gloria’s Goddamn Gorgeous Ginger är framställd av äpplejuice, kolsyrat vatten och naturliga aromer av ginger ale, ginger beer och ingefära. Det låter enkelt men det är en snudd på komplex dryck som dofta lite som pommac men smakar nästan vinöst med en fin syra, diskret kolsyra, liten sötma och stor citruskaraktär och en diskret äppelkaraktär. Ingefäran kommer starkt efter en stund och är sensationell! Rik, häftig och med den är värmande, pirrande, peppriga men ändå milda hettan. En inlindad åsnespark! Fantastisk att bara sitta och smutta på men jag funderade genast på vad man skulle ätta till. Av någon anledning fick jag fläsk med löksås i huvudet och kunde inte släppa idén sedan. Den milda, salta, krämiga maten där drycken bidrar med hetta. Måste testas.

Mitt första möte med Fentimans var när jag satt och smuttade nära en timme på en utsökt Cherry Tree Cola på Flippin’ Burgers i våras. Blev jätteglad att upptäcka flera av deras drycker på hyllan på Green Matmarknad härom dagen.

Läsk på riktiga råvaror och omsorgsfullt tillverkade verkar blivit en liten trend. Nu senast testade jag en fantastisk ingefäraläsk från Östra Hoby. Just ingefära verkar vara den magiska ingrediensen i flera av Fentimans bryggda drycker med massor av örter som ger ger exempelvis både Mandarin and Seville Orange Jigger och Victorian Lemonade en extra dimension och djup. Den förstnämnda är en apelsinläsk de luxe av mandarin och pomerans kompletterad med bland annat enbär. Jag gillar vanligtvis Fanta Apelsin men ställd bredvid Fentimans smakade den bara platt och endimensionellt. Citronläsken var ännu bättre och med en intensiv och rik citronsmak som lyftes av örterna som spelade i bakgrunden. Riktigt bra grejer!

Bäst och  mera vuxet var Tonic Water bryggd med kinin, enbär och kaffir limeblad. I små flaskor lagom stora för en gin & tonic kom denna elegant parfymerade drinkmixer. Alldeles underbart upplyftande på egenhand men en dröm med några isbitar och en skvätt Tanqueray Gin. Så perfekt att den annars obligatoriska citronskivan skämde det hela. Stor risk att det blir en ginindränkt höst.

Edit: En del av Fentimans drycker finns även på Systembolaget.

Bästa lättölen kommer helt klart från det pyttelilla bryggeriet på Skånehill Gård i Kvidinge. Jag har tidigare skrivit om deras pilsner och ale samt julölen eller portern så det var med spänning jag såg fram emot veteölen.

Ölen var ljust bärnstensfärgad och jästdimmig som sig bör och med en snövit, fast skumkrona. Doften frisk och humlearomatisk med mycket citrus inslag och en förnimmelse av rök. Smaken var förvånansvärt fyllig och fruktig men den förväntade mjuka och lite söta karaktären i en veteöl lyste med sin frånvaro på grund av en lite för tung humling som gav en distinkt och dominerande beska och aromatik som tog över fruktaromerna. Mer som en IPA i karaktären.

Absolut en mycket bra öl även om den skulle jämföras med starköl, men den är inte en typisk veteöl enligt mig. Jag njöt den ändå i fulla drag i septembersolen på altanen. Kan köpas i gårdsbutiken samt på Bondens Marknad i Malmö. 20 kronor flaska är ett kap för denna hantverksöl om man betänker att man betalar samma pris för en flaska buteljerat vatten utan att blinka.

Jag passar på att prova lite alkoholfritt under min påtvingade vita period. Först ut ett gäng ölklassiker berövade sin själ.

Till skillnad från vin brukar öl klara de-alkoholiseringsprocessen bättre än vin. Förmodligen för att vinet har en högre alkoholhalt och mer av vinets kropp och smakbärare avlägsnas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Detta faktum märks tydligt i den alkolfria varianten av tjeckiska Staropramen. Nu är kanske inte Staropramen den mest karaktärsfulla representanten för landets klassiska pils och det avslöjas obarmahärtigt när alkoholen lyser med sin frånvaro. Smaken är tunn, lite metallisk och ganska kort och bär inte humlebeskan. Småtråkigt och obalanserat och föga bättre än en vanlig lättöl.

Desto mer karaktär har veteöl och särskilt de med jästfällning. Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei är just ett sådant öl som har kvar den typiska fruktigheten, en liten sötma, friskhet och karaktär av skumbanan, kryddnejlika och aprikos. Skumkronan är otypiskt vek och eftersmaken är, efter en lovande inledning, mer än lovligt obalanserad och upplevs lite kvalmig.

Då har den filtrerade veteölen Erdinger Alkoholfrei klarat förvandlingen bättre.  Inte så mycket veteölskaraktär men desto mer fyllighet, frukt och en lång balanserad eftersmak. Det är snudd på att man inte saknar alkoholen alls. Riktigt bra. Finns inte på Systembolaget men kan hittas i välsorterade livsmedelsbutiker.

Här hittar du fler lågalkoholöl jag skrivit om:

http://ohmansmatovin.com/2012/09/04/skanehill-gard-veteol/

http://ohmansmatovin.com/2011/08/14/alkoholfria-ol/

http://ohmansmatovin.com/2011/06/28/brewdog-alkoholfri/

http://ohmansmatovin.com/2011/05/29/nu-snackar-vi-mikrobryggeri/

Systembolaget har satsat ganska mycket på alkoholfria alternativ de senaste åren* och tydligen har efterfrågan och försäljningen ökat, särskilt denna sommar. Jag vet inte om det beror på att fler än jag får på antibiotika eller om det är en trend som är här för att stanna. Valde ut några drycker som inte är de-alkoholiserade viner. Tips på alkoholfri öl får du här.

P.Lex Pure är den alkoholfria varianten av artisten Petters Prosecco. Framställd av must från druvan glera ligger den smakmässigt närmare en moscato d’asti med sin söta, aromatiska stil. Nästan vattenklar, bra mousse, sött men ändå fräscht frisk och druvig är den riktigt ren, snygg och trevlig i sin okomplicerade framtoning. Plus också för en riktif ”champagnekork” istället för de trista plastproppar som alkoholfritt bubbel brukar missprydas med. Funkar bra som pratbubbel och till frukt- och bärdesserter.

Ett av de vanligare alkoholfria alternativen på både krogar och i butiker är Amé. Dessa består av bland annat av druv- och bärjuicer som aromatiserats med örter och blommor. Den rosévariant av Amé som nu finns på Systembolaget smakar hallonsoda rakt upp och ner fast med en lite blommig parfymerad ton i bakgrunden. Smaken är halvtorr med ganska frisk bärig smak av hallon. Lätt sprits och lite vattnig munkänsla. Ganska fräsch men liknelsen med hallonsoda nedvattnad av smältande is är inte långt borta. Den här gör du själv med hemkokt saft och mineralvatten. Onödig.

Rabarber borde vara intressant att få fram en bra alkoholfri dryck av. Massor med syror att jobba med och den där lite kärva karaktären som skulle kunna ge ryggrad åt en måltidsdryck. Men Alkoholfri Rabarbernektar  doftar nästan ingenting, möjligtvis lite fruktschampoo och hårbotten (!) och smakar halvsöt, ointressant rabarbersaft. Punkt. Dyrast av alla dryckerna med ett pris motsvarande över 80 kronor för en helbutelj gör att man minst sagt känner sig lurad.

I mitten av 90-talet fanns ett vin av svarta vinbär från Överkalix som hette Svartvin. Fantastiskt smakrikt, bra och intressant. Tyvärr gick projektet i stöpet, men kanske kommer producenten bakom Nigrum att göra även en jäst produkt som tar tillvara potentialen i dessa fantastiska bär. Snygg, djup färg som ser ut som ett mörkt rött vin med mognad. Mycket stor uttalad doft av svarta vinbär (surprise!), svamp, höstlöv. Tänkte instinktivt på mina första möten med Torres spanska viner av cabernet sauvignon. Medelfylligt, mycket friskt, bärigt och med en trevlig liten strävhet och viss längd. Sötman (40 g socker/l) är väl dold. Den här kan jag tänka mig att köpa bara för att den är så himla god och läskande. Nyttighetsfaktorn bör vara god då c-vitamin- och antioxidanthalten måste vara tokhög.

*Varken i Statens avtal med Systembolaget eller i ägardirektiven nämns något om försäljning utöver öl, vin och sprit. Det är därför ingen rättvis konkurrenssituation att monpolet utnyttjar sin ställning gentemot andra aktörer på marknaden. De lägger ju ansenliga summor i marknadsföring på något som de egentligen inte ska sälja.

Idag är det första december. Julkalendern startar. Det första ljuset tändes redan i söndags. Julfesterna nalkas och snart är det jul på riktigt. Traditionerna , nya som gamla, hänger som midvintermörkret över oss.

Bland det allra svenskaste kring julen kan man nog räkna julmusten. I omkring ett sekel har denna alkoholfria dryck varit en viktig del av julfirandet. Trots massor av olika märken och fabrikat så är smaksättningen alltid densamma då det extraktet med det hemliga receptet leveras till alla tillverkare från AB Roberts. Sötma, smakrikedom och lagring kan variera men grunden är densamma. Det smakar jul!

Nu när intresset för ekologiska produkter ökar så har det saknats ett miljövänligt mustalternativ. Tills nu. Trodde jag.

Danska Naturfrisk som är specialiserade på ekologisk juice och läsk har lanserat en julmust. Små trevliga glasflaskor med nostalgidoftande etiketter. Där slutar också det roliga.

Eftersom AB Roberts inte har ett ekologiskt smakextrakt så har Naturfrisk fått hitta på en egen kryddblandning. Dessutom har man baserat ”musten” på bärjuicer. Resultatet är minst sagt en dikeskörning. Redan färgen är fel – ljus och brunröd. Doften är snudd på frånstötande med karaktär av diskmedel och surt vin och avslagen öl. Smaken var…hur ska jag uttrycka mig diplomatiskt…fullständigt vidrig! Sällan har en dödskallevarning varit mer påkallad än här.

Att kalla detta för julmust är inget annat än bedrägeri. När ska EU göra någon verklig nytta och reglera vad som få kallas julmust?

Mycket fester inför jul och nyår är snart här. Viktigt att ha bra alkoholfria alternativ till gäster som inte kan eller vill dricka alkohol. Det finns ett stort utbud idag men frågan är om något är bra.

Jag valde ut tre olika sorters mousserande baserade på vin men med som högst 0,5% alkohol.

Först ut är ekologiska God Dryck No 1 som produceras av stiftelsen Good Cause Ideas och där överskott går till välgörenhet. Miljövänligt, för en god sak, framställt av ”druvor från Frankrike” och endast 0,2% alkohol. Låter fint. Förpackningen lämnar en del övrigt att önska. Det miljövänliga tänket får sig en törn av den kraftiga papperspåsen flaskan är invirad i och som lätt motsvara tio normala etiketter. Inte särskilt festligt heller med en flaska i påse. När man plockar upp flaskan är den helt utan etikett och ser trist och billig ut i den ofärgade flaskan. Den rödvita plastproppen gör inte saken bättre. I glaset är det en liten doft av gula äpplen, liten blommighet och billig cider. Moussen är låg med vassa, glesa bubblor, smaken är kort, halvtorr (30 g socker/l) med en illa balanserad vass syra och karaktär av blek, vattnig snabbköpscider. Smaken är förlösande kort.

Nummer två på banan är australiensiska Rawson’s Retreat Sparkling med 0,5% alkohol. Här har man de för mousserande viner klassiska druvorna chardonnay och pinot noir som fått sällskap av muscat, den sistnämnda förmodligen för att tillföra lite välbehövlig druvighet. Flaskan skiljer sig inte i designen från det övriga sortimentet av viner med alkohol från Rawson’s Retreat, vilket kan vara ett plus om man inte vill skilja sig från mängden på festen. Flaskan är dessutom försluten med en riktig kork så man slipper den där pommac-på-magnumbutelj-känslan. Doften är medelstor och doftar vin med inslag av gula äpplen, honungsmelon, citrus och en liten parfymerad ton. Smaken är helt torr (endast 8 g socker/l) med frisk syra, ganska tät fin mousse, mycket citrus , lime och gröna äpplen. Fyller upp bra i munnen, har bra längd men känns lite tunn i mitten. Vinöst, fräscht och trevligt.

Sist ut det kanske mest lovande och dyraste av vinerna – Richard Juhlin Blanc de Blanc! Här har vi den internationellt erkände champagneexperten Richard Juhlin som satt sitt namn på ett alkoholfritt mousserande. Det är framställ av 100% chardonnay och är helt utan alkohol. Richard har uttryckt sig så här om produkten:

”Vi har med en unik teknik och med fokus på aromer och smaker lyckats producera en Blanc de Blancs där vi bevarar all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan vi tog bort alkoholen. Jag anser att det här är det första alkoholfria mousserande alternativet utan kompromisser.”

”Champagne-Richards” namn på flaska och ”utan kompromisser. Det förpliktigar. Jag vet inte om det är en kompromiss men druvorna kommer från södra Frankrike och inte från Champagne. Sedan är förpackningen riktigt trist. Påminner om de där mousserande alkoholfria alternativen man hittade på ICA förr, lite Pomotess-varning. Jag vet inte om världen drabbats av naturkorksbrist men en plastpropp (låt vara guldfärgad) känns inte kompromisslöst för mig.

Det viktigaste är ju smaken och där skulle ”all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan” alkoholen togs bort vara kvar. Doften är liten med inslag av citrus, gula frukter och lite mimosa. Moussen är liten, spretig och kort, smaken är ganska söt (53 g socker!) och kämpar mot ganska spretiga, vassa syror. Blek, gul fruktighet, tunn cideraktig karaktär, kort smak men med samarinlika syror som hänger kvar.

Säljer man med namnet ”Richard Juhlin” och ”blanc de blanc” så finns det vissa förväntningar. Ett så pass sött och karaktärslöst vin är inte en av dem. Det här är lite som om Zlatan skulle börja marknadsföra en ny typ av fotboll men utan spänning och mål. Gult Kort!

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.